Absolutism
Absolutism var ett politiskt system som dominerade Europa under 1600- och 1700-talet. I ett absolutistiskt styresskick innehade monarken all makt och var den högsta auktoriteten i landet. Ingen annan institution eller enskild person kunde utmana eller ifrågasätta monarkens auktoritet.
Absolutismen växte fram som en reaktion på den politiska splittringen och religiösa konflikter som präglade Europa under reformationen och trettioåriga kriget. Många monarker ansåg att ett starkt centraliserat styre var nödvändigt för att åstadkomma ordning, stabilitet och nationell enhet.
De främsta orsakerna bakom framväxten av absolutismen var:
Absolutistiska teorier och idéer utvecklades av filosofer som Jean Bodin, Thomas Hobbes och Jacques-Bénigne Bossuet. De hävdade att monarken var suverän och endast ansvarig inför Gud, inte folket eller någon annan maktinstitution.
I ett absolutistiskt system hade monarken full kontroll över lagstiftning, förvaltning och rättskipning. Inga andra samhällsgrupper eller stånd kunde utöva inflytande över statsmakten. Adeln, kyrkan och städerna förlorade successivt sina priviligierade ställningar och politiska rättigheter.
Några centrala kännetecken för den absolutistiska makutövningen var:
Monarken hade även rätt att ingripa i rättskipningen och ändra domar. Genom att bygga upp en stark centraliserad förvaltning, skattesystem och militär lyckades absolutistiska härskare som Ludvig XIV i Frankrike, Fredrik den store i Preussen och Katarina den stora i Ryssland befästa sin makt.
Trots sin styrka mötte det absolutistiska styrelseskicket så småningom allt starkare kritik och motstånd. Många opponerade sig mot monarkens obegränsade maktutövning och krävde större politisk representation och medbestämmande.
Den adliga oppositionen var särskilt framträdande. Adelsmännen försökte bevara sina historiska privilegier och inflytande gentemot den växande centralmakten. I länder som Ungern, Polen och Spanien lyckades adeln i viss mån behålla sina maktpositioner.
Framväxten av en starkare borgerlig samhällsklass med ekonomiska och kunskapsmässiga resurser bidrog också till ifrågasättandet av det absoluta enväldet. Upplysningsfilosoferna förespråkade idéer om medborgerliga fri- och rättigheter, folksuveränitet och begränsad statsmakt.
Många absolutistiska stater drabbades även av återkommande ekonomiska och militära svårigheter. Kostsamma krig och ineffektiv förvaltning urholkade monarkens legitimitet och förmåga att upprätthålla sin auktoritet. Detta banade väg för mer parlamentariska och konstitutionella styrelseskick.
Under 1700- och 1800-talen genomgick de flesta europeiska stater en successiv övergång från absolut envälde till konstitutionella monarki eller republiker. Franska revolutionen 1789 blev en avgörande vändpunkt där idén om folkets suveränitet och medborgerliga rättigheter slog igenom.
Trots att absolutismen till slut övergavs som styrelseskick kom den att lämna djupa spår i Europas politiska och kulturella utveckling:
Även om absolutismen idag ses som ett föråldrat och odemokratiskt system bidrog den ändå till att lägga grunden för den moderna europeiska staten så som vi känner den idag.